stiernas

Länkar en gång till till min nya blogg då några av er fortfarande är inne och kollar denna, jag kommer att lägga ner denna blogg helt och köra 100% på min nya blogg! 

 

FRÅN OCH MED IDAG BYTER JAG BLOGG TILL: 

 

 

Så see you there ;)

 

 

 

 

Jag kom upp och bakade en kaka, som faktiskt vart lyckad ;) 

Sandra var som sagt här och det var hur mysigt som helst att få lite tid med henne! 

Saknar henne som sjutton här hemma nu!!! <3

 

Fanny kom inte långt efter och vi har suttit och myst och snackat massa. Ätit middag och när Fanny smakade min kaka sa hon: Men gud vad god den var!

Om hon tycker om den så har jag vekrligen lyckats ;)

 

Nu blire film, Magic Mike, Fanny tycker tydligen att den är jättebra återstår ju att se ;)

 

Måndag och nu ska jag upp och hoppa :) 

 

Är fortfarande väldigt svag i kropppen, men halsen är mycket bättre, wiie! 

Idag kommer käära Sandra och hälsar på hemma hos mig. Var så längesen jag träffade henne. 

Jag har ju sagt i 2 års tid att jag ska hälsa på henne i Norge men har ännu inte gjort det, det är mindre ok! 

Men det har alltid kommit ngt hela tiden, men ändå upp till mig så nu skäller jag lite på mig själv!

 

Iaf nu ska jag baka en kaka, hoppas den blir god! 

(Rob uppskattade inte min chokladkaka)

 

Eller först ska jag ta mig upp ur sängen ;)

 

Snart har jag nog all kraft tillbaka igen, men det är inte så värst kul det här! 

Varför ska jag alltid bli smittad för?

Jag måste verkligen ha jättedåligt immunförsvar eller något! 

 

Annars då, annars är det väldigt bra :) Lite tomt här hemma tycker jag väl att det är nu när jag har haft så mysigt besök hemma nu i veckan!

Antar att ikväll kommer alla även jag, sitta klistrade framför tv för ikväll är det premiär av SOLSIDAN :)

Tror att nästan hela svenska folket har väntat på denna dag ;)

 

 

 

 

Om man inte klarar av att se, eller vara min vän när jag mår dåligt är du inte värd att vara min vän när jag mår bra! 

Okej det gäller alla! Oftast när jag inte mår bra pratar jag inte med någon. Men under tiden jag håller sakta på att bli bättre då fungerar jag ungefär normalt varannan dag! Då kan det vara skönt att träffa sina vännner! 

 

Om man som vän inte berättar saker, hur ska jag då veta? Att komma och försöka berätta i efterhand funkar inte, framför allt om det har handlat om att jag vart sjuk och man själv inte orkat vara min vän under tiden! Jag fattar självklart att folk kanske tycker att det är jobbigt att jag är som jag är, och att mina vänner kanske inte alltid mår bra heller, Men det är ju därför man pratar med varandra! Det är därför man är vänner. För att finnas för varandra! 

Om jg hade vetat varför all den tid hade detta kanske aldrig hänt. Hoppas du lär dig prata innan istället för efter! 

Berätta som det är istället för att bara dra sig undan så att jag går och undrar och när jag frågar något får jag som svar att det inte är något! 

 

 

Om man som vänner inte kan finnas för varandra i alla lägen behöver jag inte ha er som vänner. Jag vill finnas för er om ni inte mår bra, prata med mig så jag vet och kan hjälpa. Lika mycket som jag ibland behöver er! 

 

 

Ledsen för att jag inte har uppdaterat bloggen denna vecka men har haft besök av Rob från London så ville spendera all tid till att umgås! 

 

Har som sagt haft världens bästa vecka och jag önskade att den aldrig tog slut! 

Även fast jag haft lite otur och låg hemma med feber igår, så hade jag världens tur att jag blev så bra ompysslad! 

Rob hälsar att han är ledsen för att jag inte har bloggat något när han vart här! 

(jag lovade att jag skulle skriva det) 

 

 

 

Nu vill jag bara bli klar, men har endel kvar att göra. Har tömt alla skåpen och ska göra snyggt och iordning så jag hittar saker när jag ska ha dem! Allt ska städas och diskas och fixas och donas och allt måste bli klart ikväll! PUH! 

Men det kommer väl gå, har ju som sagt sovit i nästan ett dygn så det ska jag väl orka nu! 

Imorgon åker jag till mamma och jocke på ljusterö, plocka svamp står på schemat. 

Älskar att vara ute i skogen så och strosa. 

Sen på tisdag är den stora dagen... WIE! Längatr lite, eller mycket! 

 

Så här ser det ut just nu här hemma: 

 

Här kommer ett litet inlägg om sömn! Det är jätte viktigt att jag får den sömn jag behöver. Annars orkar inte min kropp med. Då blie jag skakig i hela kroppen, inget som syns. Men det är fruktansvärt jobbigt! 

Och ibland som tex nu. Jag kom hem från jobbet igår, hade egentligen en massa planer för kvällen, men jag var så trött att jag var tvungen att lyssna på mig själv. Och det var ju tur. Jag kom hem somnade kanske vid 19 tiden. Vaknade vid 22. Somnade igen vid 23 tiden och sov nästan hela dagen idag. Kom upp vid 20 på kvällen. Så har nstan sovit i 24 timmar. Jag behöver så mycket mera sömn nu för at orka med allt. Lite jobbigt är det. Men om jag ställer in någon gång och säger att jag är för trött, då vet ni varför. Det är för att jag verkligen inte orkar och då hoppas jag att ni har överseende med det! Jag vet egentligen inte varför man är tröttare. Och jag vet inte om alla är det, men jag är det iaf! Och om jag är i en jätte svacka så kan jag sova i veckor i streck. Det gjorde jag nu i somras. Tror att jag låg ner i sängen och sov minst 12-15 timmar om dagen i 3 veckor i streck. 

 

Helt jäkla slut är jag! Hade planer för kvällen men var alldeles för trött så jag åkte hem och sov efter jobbet. 

Bangare på mig ikväll, men jag behöver lyssna på min kropp väldigt mycket så att jag inte blir sängliggandes igen! 

Körde mitt första långpass igår 11-22 sen jag kom tillbaka till jobbet, och jobbade 10.30-17.00 idag och det känns i kroppen kan jag säga. Kroppen är lite ovan nu, men snart orkar jag allt som vanligt :) 

 

Har precis kommit hem efter ett långt pass på jobbet, 11-22, PUH!

Men nu ska jag pyssla lite här hemma och sen blire det mys för hela slanten! 

Upp tidigt och jobba imorgon också :)

 

Jag vill även passa på att tacka ALLA

som finns och stöttar mig i det här.

Alla gamla och nya vänner, familj och läsare.

Jag har fått väldigt bra och fin respons av många och det värmer så otrligt mycket <3 

 

Dagen i sig! 

Har vart och fixat till mitt hår, behövdes ju kan man ju säga! 

Tack så jätte mycket för det fina jobb som ni gjorde Samareh och Anna-Lena på Klippt av Rosén <3 

 

Före:

 

 

 

Nu kommer jag lägga upp en lång text som jag skrev för flera år sen när jag fick ett ryck och ville bara få ur mig saker. Detta är hur jag har upplevt det, det betyder inte att det behöver vara andras uppfattning av vad som hände just då. Min historia och min veriation står jag för, men alla upplever vi olika. Min familj är inblandade i denna text och ni får gärna komma till mig om ni har åsikter eller upplevt allt annorlunda. Men detta är mina känlsor av hur allt började! 

 

Jag har ångest, ångest och ännu mera ångest. Om man kollar på min uppväxt så är det inte så konstigt. Men hur lär man sig leva med detta? Hur lär man sig konsten att övervinna ångesten?

 

Det är inte själva uppväxten i sig som varit jobbig. Om man kollar rent objektivt så har jag haft det bättre än många andra. Men börjar man lyfta på stenen så hittar man allt som ingen annan ser. Det som finns men inte märks. Det som man hoppas att någon ska se men inte vågar. För vem vill veta att ens 13 åriga dotter, kompis eller syskon går med självmordstankar?

Vem vill se att ens 14 åriga dotter, kompis eller syskon har ångest? Alla vet men ingen ser.

Kanske var det lika bra. Att ingen såg? Tills jag började visa det. Tills jag började att visa med tecken att jag inte mådde bra. Tills det gick så långt att jag skar upp armarna för att någon skulle höra mitt tomma rop efter hjälp. Varför inte bara be om hjälp? Varför?

Man vill att någon ska lägga märke till en. Man vill att en endaste själ ska se utan att behöva uttala det. Hur, var och när började min resa mot den oändliga kampen mot sig själv?

 

Hela barndomen minns jag som en bra tid. En tid med mycket skratt och glädje. Jag minns en familj. En familj som tog hand om varandra. En dag vart allt annorlunda. Allt sprack. Den lilla bubblan jag visste var familj var utspridda. Ensam och förtvivlad försökte jag skrapa ihop alla bitarna av familjen. Jag försökte lappa ihop allt som flög isär. Vad kunde jag som 12 åring veta. Under den vintern lärde jag mig otroligt mycket. Jag försökte ta ansvar över situationen som hade uppstått. Att hela tiden skydda lillasyster var en självklarhet. Från alla bråk och skrik. Göra så att hon inte hör eller se. Men jag som stod och hörde allt. Var det någon som skulle komma och ta hand om mig?

 

Det som komma skall är inte roligt. Mamma och pappa bodde i huset varannan vecka så att jag och syster fick bo på samma ställe. Mamma var gravid, mamma var sängliggandes ett tag då hon bodde med oss. Vem skulle ta hand om hästarna, syster, hundarna, tvätten, disken och maten? Vem skulle se till så att allt var som det skulle. Jo det var jag som började ta den rollen. Jag såg till så allt blev gjort, att det stod mat på bordet, att kläderna vart rena, att djuren mådde bra. Det var över ganska snabbt då mamma gjorde en abbort. Men i all den här soppan skulle jag klara av skolan och kompisarna. Men dem tyckte att jag förändrades. Min allra bästaste vän bytte skola. Och ensam kvar stod jag 12 år och sökte efter någon.

 

När pappas vecka kom försökte jag göra allt för att få honom glad. Göra allt för att han inte skulle vara ledsen över att mamma lämnade honom. Jag försökte vara till lags och hjälpa till. Varför hade jag som 12 åring skuldkänslor för att pappa mådde dåligt?

 

Nu  i efter hand kan jag tänka vart i hela friden var dem vuxna här? Vem fanns för mig? Varför skedde detta egentligen?

 

Det var där allt började. När jag var 12 år förändrades allt i mitt liv. Jag tappade bort sig själv. Vilsen och ensam kom det konstiga tankar och hat mot mig själv. Jag vart min värsta fiende. För ingen kunde hata mig mer än vad jag hade börjat hata mig själv. Alla ord jag hörde, allt som alla andra sa började jag tro på. Jag började tro att jag var värdelös, att jag inte dög, att jag inte borde finnas. Tillslut var det så jag såg på sig själv. Varför borde jag leva? Vad gör det för skillnad om jag är här eller inte?

 

Det kom många långa tuffa år efter detta, med svek, våld och tårar. Det finns så mycket att berätta att förklara. Men om jag öppnar upp mig är det någon som tror på mig då? Eller låter det bara som om jag tycker synd om mig själv?

 

Varför jag skriver det här är inte för att jag på något sätt själömkar mig själv eller det som hänt mig och min familj. Utan jag vill lära dem som har det tufft att det kommer att bli bättre. Vägen är lång och krokig men det kommer att gå. Än idag tio år senare kämpar jag. Och kommer detta någonsin få ett slut? Kommer allt ta slut? För efter vintern då jag var 12 känns det som att allt runt omkring faller samman. Allt som inte ska hända händer. Men vad händer med mig? Jo jag tar mig runt alla problem och kommer ut starkare. Varför jag är den jag är idag är tack vare allt skit som hänt i mitt liv. Jag är starkare än dem flesta i min ålder, jag började försörja mig själv som 17 åring, jag flyttade hemifrån 2 veckor efter studenten. Jag tog fucking studenten. Bara det var bra gjort för att vara mig. För om någon fick gå i mina skor under gymnasiet tror jag inte att någon hade klarat det fläckfritt.

Haft en jättemysig dag med Natta! 

Lämnat lite av det förflutna då jag pantat in smycken. 

Men känns bra faktiskt, dags att se framåt bara, vart en rejäl slant också ;) 

 

Vi hann med en fika med lilla mamma också, sammanträffande att vi var där typ samtidigt! 

 

Nu längtar jag bara tills nästa vecka, men tycker att tiden går ganska fort ändå!

Ge mig tisdag nuuu ;) 

Alla säger att man inte ska prata om sitt psykiska mående. Att det är mindre fint att inte må bra, att man är svagare än andra och att man ska visa en bra fasad utåt! 

 

Jag kanske då ska vara en bra förebild och berätta allt om min sjukdom, som det fortfarande hyschas om! 

Jag kommer att vara helt öppen, jag kanske sårar folk, men jag vill berätta min historia, min syn på sjukdomen, vad jag gör för att bli bättre, vad jag skulle vilja lära mig, helt enkelt vad jag tycker och tänker.

 

Så istället för att jag slutar blogga i perioder så ska jag skriva, det kanske blir jobbiga inlägg att skriva och läsa, men jag vill att alla ska få en så bra uppfattning som möjligt. Jag vill att folk ska förstå att detta är en sjukdom även fast den inte syns på utsidan. Att ni ska få en större inblick av vad som händer. Och att vi som har detta inte är svagare personer. Tvärtom, vi får kämpa lite extra varje dag för att få allt att gå ihop ibland. 

 

 

Och jag är stolt över att jag kämpar!