Love will be hard and hearts will be faking

idag tar jag upp ämnet Varför är det lättare att se bakåt än att blicka framåt?

Det är något som jag är specialist på, att grubbla över saker som har hänt, saker som har varit. Att hela tiden gå tillbaka och tänka varför gjorde jag så, varför hände det, varför blev det så? Att hela tiden gå igenom allt om och om igen. Att grubbla så att det nästan känns som huvudet ska explodera. Om jag hade gjort så istället vad hade hänt då, hade det inte hänt om jag hade gjort annorlunda?

Varför är det så jäkla lätt att tänka på allt sånt, när man ska blicka framåt. Se allt det spännande som ska komma, lära nya saker, ta hand om sig själv i dagsläget och försöka göra det bästa utav dagen.

I mitt liv finns det så otroligt mycket som har hänt, saker som jag inte vill minnas, saker som jag ångrar, saker som jag inte fattar varför jag lät det hända. Men ingenting blir bättre för att man tänker på det nu.
Ingenting ändras för att jag grubblar över det.

varför ska det då vara så svårt att njuta av dagen? Att göra saker som man älskar? Varför inte göra det jämt?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0