stiernas

Nu kommer jag lägga upp en lång text som jag skrev för flera år sen när jag fick ett ryck och ville bara få ur mig saker. Detta är hur jag har upplevt det, det betyder inte att det behöver vara andras uppfattning av vad som hände just då. Min historia och min veriation står jag för, men alla upplever vi olika. Min familj är inblandade i denna text och ni får gärna komma till mig om ni har åsikter eller upplevt allt annorlunda. Men detta är mina känlsor av hur allt började! 

 

Jag har ångest, ångest och ännu mera ångest. Om man kollar på min uppväxt så är det inte så konstigt. Men hur lär man sig leva med detta? Hur lär man sig konsten att övervinna ångesten?

 

Det är inte själva uppväxten i sig som varit jobbig. Om man kollar rent objektivt så har jag haft det bättre än många andra. Men börjar man lyfta på stenen så hittar man allt som ingen annan ser. Det som finns men inte märks. Det som man hoppas att någon ska se men inte vågar. För vem vill veta att ens 13 åriga dotter, kompis eller syskon går med självmordstankar?

Vem vill se att ens 14 åriga dotter, kompis eller syskon har ångest? Alla vet men ingen ser.

Kanske var det lika bra. Att ingen såg? Tills jag började visa det. Tills jag började att visa med tecken att jag inte mådde bra. Tills det gick så långt att jag skar upp armarna för att någon skulle höra mitt tomma rop efter hjälp. Varför inte bara be om hjälp? Varför?

Man vill att någon ska lägga märke till en. Man vill att en endaste själ ska se utan att behöva uttala det. Hur, var och när började min resa mot den oändliga kampen mot sig själv?

 

Hela barndomen minns jag som en bra tid. En tid med mycket skratt och glädje. Jag minns en familj. En familj som tog hand om varandra. En dag vart allt annorlunda. Allt sprack. Den lilla bubblan jag visste var familj var utspridda. Ensam och förtvivlad försökte jag skrapa ihop alla bitarna av familjen. Jag försökte lappa ihop allt som flög isär. Vad kunde jag som 12 åring veta. Under den vintern lärde jag mig otroligt mycket. Jag försökte ta ansvar över situationen som hade uppstått. Att hela tiden skydda lillasyster var en självklarhet. Från alla bråk och skrik. Göra så att hon inte hör eller se. Men jag som stod och hörde allt. Var det någon som skulle komma och ta hand om mig?

 

Det som komma skall är inte roligt. Mamma och pappa bodde i huset varannan vecka så att jag och syster fick bo på samma ställe. Mamma var gravid, mamma var sängliggandes ett tag då hon bodde med oss. Vem skulle ta hand om hästarna, syster, hundarna, tvätten, disken och maten? Vem skulle se till så att allt var som det skulle. Jo det var jag som började ta den rollen. Jag såg till så allt blev gjort, att det stod mat på bordet, att kläderna vart rena, att djuren mådde bra. Det var över ganska snabbt då mamma gjorde en abbort. Men i all den här soppan skulle jag klara av skolan och kompisarna. Men dem tyckte att jag förändrades. Min allra bästaste vän bytte skola. Och ensam kvar stod jag 12 år och sökte efter någon.

 

När pappas vecka kom försökte jag göra allt för att få honom glad. Göra allt för att han inte skulle vara ledsen över att mamma lämnade honom. Jag försökte vara till lags och hjälpa till. Varför hade jag som 12 åring skuldkänslor för att pappa mådde dåligt?

 

Nu  i efter hand kan jag tänka vart i hela friden var dem vuxna här? Vem fanns för mig? Varför skedde detta egentligen?

 

Det var där allt började. När jag var 12 år förändrades allt i mitt liv. Jag tappade bort sig själv. Vilsen och ensam kom det konstiga tankar och hat mot mig själv. Jag vart min värsta fiende. För ingen kunde hata mig mer än vad jag hade börjat hata mig själv. Alla ord jag hörde, allt som alla andra sa började jag tro på. Jag började tro att jag var värdelös, att jag inte dög, att jag inte borde finnas. Tillslut var det så jag såg på sig själv. Varför borde jag leva? Vad gör det för skillnad om jag är här eller inte?

 

Det kom många långa tuffa år efter detta, med svek, våld och tårar. Det finns så mycket att berätta att förklara. Men om jag öppnar upp mig är det någon som tror på mig då? Eller låter det bara som om jag tycker synd om mig själv?

 

Varför jag skriver det här är inte för att jag på något sätt själömkar mig själv eller det som hänt mig och min familj. Utan jag vill lära dem som har det tufft att det kommer att bli bättre. Vägen är lång och krokig men det kommer att gå. Än idag tio år senare kämpar jag. Och kommer detta någonsin få ett slut? Kommer allt ta slut? För efter vintern då jag var 12 känns det som att allt runt omkring faller samman. Allt som inte ska hända händer. Men vad händer med mig? Jo jag tar mig runt alla problem och kommer ut starkare. Varför jag är den jag är idag är tack vare allt skit som hänt i mitt liv. Jag är starkare än dem flesta i min ålder, jag började försörja mig själv som 17 åring, jag flyttade hemifrån 2 veckor efter studenten. Jag tog fucking studenten. Bara det var bra gjort för att vara mig. För om någon fick gå i mina skor under gymnasiet tror jag inte att någon hade klarat det fläckfritt.